MrMrs.se

Fan. Jag ska inte kolla på efterlyst, jag blir bara så jävla ledsen. Vet ni hur jävla mycket skit det finns där ute eller? Jag vill liksom kunna rädda hela världen och hjälpa alla som aldrig kunnat stå upp för sig själva. Samtidigt vill jag bara försvinna och gömma mig. Oprovocerade våldsbrott, våldtäkter, rån, mord. VAD FAN ÄR DET FÖR FEL PÅ SAMHÄLLET? Helt seriöst. Vad är det som får dessa gärningsmän/kvinnor att tro att dom har rätten till att behandla människor som dom gör, i alla sina olika typer av handlingar? Jag fattar ingenting. Det kanske är det som är mest frustrerande? För jag förstår verkligen inte hur man kan sparka på någon som redan ligger och är helt jävla hjälplös. Äsch, fan. Nej. Jag orkar inte ens skriva om det här mer. Blir bara så jävla ledsen och förbannad.
Världen är så jävla sjuk, och vet ni? Jag tror inte att problemet enbart ligger hos alla trasiga själar som utför alla dessa brott, jag tror att mycket av problemet ligger hos alla fega jävlar som blundar. Som ser, hör och vet men inte gör ett skit. Nu pekar jag inte just bara på efterlyst då det programmet faktiskt bygger på att goda själar ringer in och hjälper till. Utan jag tänker mer på allt annat som finns i vardagen, mobbning bla. Helt enkelt människor som behandlar andra illa medvetet, som sårar. Klart som fan att det alltid finns andra som ser, men det är väldigt sällan någon sätter ner foten. Det är jag trött på. Jävligt trött på. Nu ska jag lägga mig i sängen och försöka lösa världens alla problem och sen försöka se vad jag kan göra för att hjälpa till på något sätt. Alla kan ju göra något. Så är det, finns liksom inga ursäkter.
Helvete!

Jessica Limont.

Jag vet inte riktigt vad jag hade gjort utan er, och ibland tror jag inte riktigt att ni förstår hur bra ni är. Alltså, ni är inte bara bra som i bra. Utan ni är BRA. Bäst. Bättre än bäst och ännu bättre än det. Vet inte hur jag ska förklara så att ni förstår. Känner mig iaf väldigt lyckligt lottad som har två underbara föräldrar och förebilder som jag känner att jag kan prata med om precis allt. För så är det, ni är dom första jag vänder mig till om det är något och ni har alltid så kloka svar. Tack för att ni finns här.

Jessica Limont.
Bilder: på mamma och superdad från i somras.

Jag har hållt mig undan för att just nu suger tillvaron rätt så hårt. Och jag hatar att jag använder uttrycket "suger hårt", men vet inte riktigt hur jag ska förklara annars.. För det är just vad den gör.
Suger.
Hårt.
Sen hatar jag även att jag tycker det är jobbigt att visa mig "svag". Jag vill ju helst av allt alltid vara den Jessica som är innerligt lycklig från botten av hjärtat, som alltid skrattar och vrider det negativa sakerna till positiva. Och jag hatar att jag just nu känner mig jävligt tom. Att jag har en jävla börda på mina axlar som har följt med mig sedan jag var liten, och som jag precis fått förklarat för mig, igen, att den kommer följa mig hela livet. Som en käftsmäll. Pang. Så hårt kom det. Igen. Och jag vet inte varför jag ens blir förvånad? Varför jag inte lär mig? Och varför jag inte lyssnar på dom som känner mig allra bäst när dom talar om för mig att "gör det inte", för du kommer bara bli sårad. Igen. Känner mig halvt förlamad och inte sugen på något egentligen. Jag hatar även att jag ändå i den här jävla sörjan, under dessa dagar sedan käftsmällen kom, lyckats skratta. Har känt mig jävligt dum. Ungefär; "varför skrattar du. Mår man så som du gör kan man inte skratta. Du får inte skratta för nu ska du vara ledsen. Och skrattar du lurar du bara dig själv att det är bra, men det är det inte". Ja men ni hör ju hur snévridet jag tänker just nu. Egentligen så är ju skratta precis det jag behöver. Därför har jag tillbringat helgen inomhus med flera liter cola, roliga serier och finaste själen. Men ändå. Jag hatar att jag för första gången i hela mitt liv känt för att ge upp. Jag skäms för att skriva det ska ni veta, återigen. Jag vill inte visa mig "svag". Förra veckan sov jag ingenting, knappt en timme per natt. Om det ens går att räkna som sömn. Jag har nött orden i huvudet fram och tillbaka, flera gånger. Kan förfan allt utantill. Och klokare blir jag inte. Försökt komma fram till något beslut, men det enda som de har slutat i är tårar, söndergrinade headset och känslan; JAG ORKAR INTE. För det gör jag inte, och det är därför jag skäms. Så har jag aldrig känt innan, men så kände jag vid ett par tillfällen förra veckan. Jag orkar inte och va skönt det skulle vara att bara försvinna. Inte dö, det skulle jag aldrig vilja. Men försvinna. För jag hatar även att jag känner mig som en jävla börda för mina vänner och min familj. Lipar fan så fort det kommer på tal och dom ska ha varsin stor fet guldstjärna för att dom orkar trösta, lyssna och komma med råd. Annars är jag ju alltid den som lyssnar och ställer upp, citerar min mor; "för engångsskull kanske du ska låta andra ta hand om dig istället för tvärtom? Annars går man sönder tillslut". Och det är väl kanske lite sönder jag gått, inte pga att jag tycker det är jobbigt att låta mina kära trösta mig utan bara vetskapen om att det här aldrig kommer gå att lösa. Det gör ont. Måste hitta ett sätt att hantera det hela på, det är där jag står nu.
Förra veckan var jag borta från jobbet och åkte hem till mamma och Hasse, dom lagade mat och tog hand om mig. Hatar känslan av tomma rum som ekar, det är nackdelen med att bo själv. Och vet ni? Det finns tydligen många saker jag hatar. Tillexempel att jag skriver det här till er, för nu visar jag mig ju "svag". Fast samtidigt inte. För jag fick höra att det är nu jag är som starkast som orkar ta mig igenom det här. Och eftersom jag vet att jag anses vara en förebild för en del av er, så känns det inte mer än rätt att ni borde få se och få förklarat för er att det är okej att vara ledsen. Jag har förstått det nu. Det är okej att falla, jag har förstått det nu. För det är när man reser sig som man blir ännu starkare, jag har förstått det nu. Och alla människor har haft något dom kämpat med. Eller som dom kämpar med. Eller som dom kommer få kämpa med. Så vi är aldrig ensamma, jag har förstått det nu. Och det handlar inte om att erfarenhet är något som händer oss, utan erfarenhet är vad vi gör med det som händer oss. Hur vi hanterar det.
Jag har förstått det nu.
Och egentligen hatar jag att jag varit ifrån bloggen, hatar att jag inte kunnat låtsas för er att allt är bra. Men vet ni vad jag hatar mest av allt?
Mest av allt hatar jag att jag låter människor såra mig. Men det jag har lärt mig, det jag har förstått nu, är att det är okej att vara ledsen och man är aldrig svag så länge man håller fast och inte ger upp.
Tänk på det.

Jessica Limont.
Fan va jag har saknat att skriva.

Saknar henne redan.

Jessica Limont.
Bilder: på mig och Soulie förra veckan när hon var här på besök.

Åka till närmsta flygplats med bara det nödvändigaste nedpackat, ta första bästa flyg och sen se vad som händer.
Simma med delfiner.
Spinga ett marathon.
Besöka ett tempel för någon vecka.
Skriva en bok.
Lära mig åka skateboard och surfa.
Snagga av mig håret och donera bort allt
Tävla i thaiboxning
Skaffa barn
Lära mig fler språk, bla italienska.
Köpa min bror en AC Cobra Shelby.
Donera blod (vilket är en stor grej för mig med tanke på att jag är så fruktansvärt nålrädd)
Kyssas under vattnet
Resa, se mig runt om i världen och uppleva.
Skaffa en matchande tatuering med någon som betyder världen.
Ha ett lerkrig.
Duscha i ett vattenfall.
Köpa en häst.
Volontärarbeta.

Alla har vi saker som vi vill göra innan vi dör. Ovan ser ni en lista på en del av sakerna jag ska göra. Kommer fylla på den allt eftersom, kanske till och med lägga upp mina gamla listor för att visa och själv se vad jag faktiskt redan gjort.. Vad har ni för saker på er bucket list?

Jessica Limont.

Jag vet att hon hatar pannkakor, men frågar man rätt dag så skulle det kunna funka om man gjorde dom som crepes med pestofyllning. Hon tror att hon är allergisk mot nötter, jag retar henne ofta och frågar om hon inte vill ha en näve. Hon glömmer bort att jag bara kivas med henne och utbrister "men jag är ju allergisk!!!", sen skrattar jag. Hon kollar argt på mig och sen skrattar hon. Helst av allt så vill hon bara ha det gött; äta, sova, rita, spela gitarr och sy. Bo i en liten stuga ute i skogen. Hon lyssnar på vad man än har att säga och hon kommer alltid med sin ärliga åsikt. Är ganska ofta sig själv gånger tio, det brukar bli så när vi ses för att vi är så exalterade. Då kan vi gå in i piercingbutiker, bli bästa polare med butiksägaren och få frågan om vi är höga. Men det dom inte vet är att det bara är lycka, hög på lycka. Så skrattar vi och vandrar vidare. Tar en kaffe på ett slitet café, sitter och klagar över att latten inte var perfekt gjord. Det brukar vi göra, eftersom båda jobbat som baristor och gjort några tusen kaffe med perfekt skummad mjölk så är vi bäst på det där. Sen när vi klagat tillräckligt skrattar vi högt åt varandra, utnämner oss till bitterfittor och säger "vilken tur att vi är så jävla bra då.." Sen är vi tysta, i ungefär ganska exakt fem sekunder. Sen ger vi blicken och tokflabbar. Inget är på allvar om det inte måste. Är vi på riktigt humör kör vi dubbelmackan mitt i natten på dansgolvet. Med varsin alldeles för stark drink i handen så att vi råkar skvätta ut halva. Skrattar och letar efter ett nytt byte. Och just ja, hon älskar ägg. Från det ena till det andra. Ägg och bönor i tomatsås. Jag hatar det. När vi bodde ihop bestod hennes middagar ofta av den kombon samtidigt som jag käkade kycklingfile och sallad. När hon målar naglarna låter hon det sitta tills det flagnar av och sen skrapar hon bort resten med tumnageln. På senare dar har hon börjat köpa dyra skor som hon kan prata om i flera timmar. Hon sover ungefär dubbelt så mycket som en vanlig människa men är ändå alltid trött. Hon lyssnar svinhögt på udda musik med väldigt vackra texter. Borstar bara håret när hon orkar, och eftersom det inte är allt för ofta borstar hon bara håret när hon måste (när det blivit dreds). Oj hjälp vad mycket jag skrev, skulle inte bli så mycket text men det blev det. Och jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst för det finns så mycket fantastiskt att berätta om henne.

Jessica Limont.
Bild: tagen av mig på Josefine när vi var ute och fiskade i våras. Jag fastnade i kroken och Josefine fick napp

Sjukt härliga känslor.

Jessica Limont.

Haft en riktigt fin kväll. Över pasta och San Pellegrino har jag agerat Dr Phil, tänk er lite kärleksakuten. Förälskade hjärnor tänker inte riktigt klart, man förvränger ord och blickar och den där osäkerheten som man för några månader sen trodde att man äntligen övervunnit och jobbat bort smyger sig helt plötsligt inpå. Mina råd, som alltid, var att lyssna till hjärtat och tala ärligt. För dina svar ska inte spela på vad hon säger, du skall lyssna men tala från hjärtat. Och även om ni bestämmer er för att gå skillda vägar så måste du ändå låta hjärtat få tala sanning. Hon vill nämligen inte ha dig mer för att du säger att du också tycker det är bäst om ni går vidare, även fast du kanske egentligen sitter och håller tillbaks tårarna och vill ha kvar henne mer än någonsin. Då ljuger du inte bara för henne utan även för dig själv, och det kanske ändå är det värsta av allt? När man försöker dölja något för sig själv, det känns.
Under middagen sa min vän; "du ska veta att egentligen är vi alla killar skit". Om det hade varit för ett år sen så hade jag skrattat och hållt med. Idag skrattade jag och tyckte han var knäpp. Sa att jag inte höll med någonstans, för jag vet att det finns bra killar. Har så många tjejkompisar som funnit sina kärlekar under 2011 och det har gett mig hopp. Sen är ju Hasse världens bästa man.. Min mamma är lyckligt lottad (jag vet att jag tjatar!). Han fortsatte iaf sedan och sa; "jo, men killar är skit. Men träffar man bara rätt tjej så drar dom fram det bästa i en". Jag tycker det var väldigt vackert sagt, även om jag kanske fortfarande inte riktigt håller med. Det finns lika många dåliga tjejer som det finns dåliga killar. Och det finns lika många fina tjejer som fina killar. Så är det.
Det gäller bara att hitta dom, varandra.
Och som den överpositivamänniska jag är så var mitt sista råd.. TÄNK POSITIVT. Bestäm dig inte innan för hur det kommer bli när ni inte ens setts och pratat. Ta det då. Men att från början gå in med inställningen och tro att "jag kommer gå hem med ett blodigt hjärta i handen", det är som att Zlatan innan en viktig match skulle tro att motståndarelaget skulle vinna. Vart är logiken? Jag hittar den inte där..

Visst, det gör ont att få hjärtat sårat, men så jävla mycket hellre att få sitt hjärta sårat med ärlighet än med tomma påhittade ord. Kom ihåg vad jag sagt ikväll nu min vän, det kommer bli bra. Hur det än blir, så blir det bra. Saker och ting löser sig alltid. Det vet jag :)

Jessica Limont.
Bild: från Vapiano

Kommer ni ihåg att jag mitt uppe i min ångest igår skrev att jag skulle ringa Soulie, att jag visste att hon skulle be mig ta en promenad. Andas. Kommer ni ihåg att jag skrev "Ni ser, allt kommer kännas bättre. Och det är viktigt att komma ihåg det, de gör nämligen så att sånna här pissdagar kanske ändå mot dagens slut, slutar lite bättre än dom började." För om ni kommer ihåg det kan jag berätta att idag känns det mycket bättre, såklart att man fortarande är lite sänkt. Citerar en vän jag pratade med imorse "ångestdagar är som migrän. Det känns bättre dagen efter men man är ändå seg och det sitter i ett tag till för att sedan släppa helt".

Josefine sa att hon inte gillar att jag är ledsen, hon bad mig sen att gå ut och ta en promenad, tänka på att andas. Och sen slutade kvällen faktiskt på bästa sätt. När någon ställer upp och faktiskt bryr sig på riktigt, utan att man ber om det. När någon lyssnar, kramar om och ger sin syn på saken. När någon struntar i att personen i fråga själv är trött och istället släpper allt för att komma förbi någon timme. Och vet ni va det finaste är? Att det verkade så självklart när jag tackade. Det är fint, fruktansvärt fint. För det är långt ifrån alla människor som ställer upp på det sättet.

Jessica Limont.
Bilder: på Josefine en lördagsmorgon när jag hälsade på henne i Göteborg i vintras. Hur fin är hon inte? Bara lycka.

Kikade i arkiven och hittade en gammal text som jag skrev för ett par månader sen, känner precis likadant idag:

Jag har världens bästa vänner och världens vackraste familj, så fruktansvärt fina själar allihopa. Jag tänker ofta att jag inte behöver nya människor i mitt liv om dom inte håller samma mått som dom jag redan har gör. För varför dra in massa smuts i ett redan städat hus? Jag vill inte ha negativ energi och trams, jag vill lägga min energi på människor som ger allt dom har plus lite till utan att förvänta sig något tillbaka. Som lyssnar på riktigt för att dom verkligen bryr sig, och människor som får mig att le trots att det enda jag ibland vill göra är att gråta. Precis sådär är mina vänner och min familj, det är där jag lägger all min energi. Jag försöker hela tden ge tillbaks det dom dagligen ger mig; livsglädje, trygghet och kärlek.
Fan va jag är lyckligt lottad.

Jessica Limont.

Jag har haft världens fetaste jävla ångestdag idag. Känns som att precis när luften ska ta slut så får man lite lite till och sen andas man i rädsla av att snart tappa allt igen. Vad är det med mig? Vaknade upp, det spöregnade och var gråare än vanligt. Eftersom Emma sov kvar så hade jag ju frukostsällskap och det var ju såklart mysigt, men när hon dragit så bara föll allt. Har jobbat hemifrån idag vilket har varit skönt, men har inte fått så mycket gjort. Somnade i badkaret, vaknade med vatten under näsan. Klev upp och gick rakt in i sovrummet. Stensov och drömde jäkligt konstiga drömmar tills Soulie ringde och väckte mig. Under dom 45 minutrarna kändes allt bra, eller bättre. Men det är ju bara för att hon alltid har den inverkan på mig, hon gör mig ju alltid glad. Sen när vi lagt på käkade jag sallad, spelade piano, lyssnade på musik och sen har jag sovit lite mer.

Hatar ångest. Har ni någon gång haft det? Alltså på riktigt? Det jobbigaste är när man inte vet varför den är där, man kan bara vakna upp med den. Fast egentligen, som alltid.. Tänker jag ett steg längre så har det hänt jäkligt mycket den här veckan. Jag har fattat ett beslut som jag funderat på fram och tillbaks i flera år, skrev den där texten. Klick, och så var det gjort. Det är fan ett stort steg, det förstod jag efter att mina närmsta beskrev hur stolta dom är och att det är jäkligt stort. Antar att det är så. Fan, det är stort. Samma där, känns som en tyngd lättade samtidigt som jag fick en ny oro, för vem vill bli sviken igen när man står där och har gett det sista? Klart som fan man blir rädd. Så många år, så mycket tid. Sen då, veckan har bjudit på jäkligt mycket snack och tänk kring relationer. Att människor inte alltid är som man trott att dom är. Eller så är bara allt missförstånd. Jag vet inte. Det är jäkligt mycket jag inte vet. Och det kanske är det som ger mig ångest? Fan, kan inte alla bara vara ärliga. Säga det man känner, tycker och tänker. Men inte glömma att tänka efter en gång extra så att inte någon blir sårad. Små ogenomtänkta handlingar kan förstöra så mycket. Fan, så har jag ju varit själv idag. Hela jävla dagen. Man ska inte vara själv när man har ångest? Men samtidigt vill man vara själv. Fast ändå inte. För man vill ju inte visa att man har ångest eller är ledsen. Och ångest är inte så jäkla lätt att dölja, visst man kan le men man känner ju av det där ändå. Sånt känns i rummet. Och jag hatar att det är så jävla mycket lättare att skriva mina känslor än säga dom. Vart fan är logiken i det liksom? Jag bara blottar hela mig just nu, bara sådär. För så många människor jag aldrig träffat. Och så vet jag att mina nära inte är långt ifrån men jag väljer ändå att sitta här själv och skriva allt det här till er? Hur paptetiskt är inte det. Men någonstans känner jag att jag kanske hjälper någon som känner likadant just nu. Jag hoppas iaf det. Och om inte så kanske jag kommer hjälpa någon som minns det här texten. För tack och lov så vet jag i bakhuvudet att det kommer bli bra. Imorgon kommer det säkert vara sol när jag vaknar, mina kollegor kommer vara lika glada som alltid på jobbet och det är fredag. Jag ska umgås med min familj eftersom världens bästa Hasse fyller år. Ni ser, allt kommer kännas bättre. Och det är viktigt att komma ihåg det, de gör nämligen så att sånna här pissdagar kanske ändå mot dagens slut, slutar lite bättre än dom började.

Okej, nu ska jag ringa Soulie och storböla för nu kommer fan tårarna. Och sen kommer hon säga några kloka meningar som alltid, be mig gå ut och ta en promenad. Andas. Och sen kommer det kännas bättre. Fan va skönt det kan vara att gråta. Och fan va tacksam jag är som har fina vänner.

Jessica Limont.

Det här med att se upp till någon. När jag var liten hade jag aldrig någon att se upp till, jag tyckte för det mesta att vuxna var skit. Inte mamma då, men henne kunde jag ju inte se upp till för hon var ju redan.. Ja, mamma. Jag vet, knäppt. Men det var så jag tänkte som barn. Och dom äldre tjejerna på skolan, dom tyckte jag bara var töntiga. Dom rökte, snackade skit och skrek. Det är ungefär vad jag minns. Det var heller inget att se upp till, så alltid när frågan kom; "vem ser du upp till", då hade jag aldrig något svar. Och det var väl egentligen inget jobbigt, eller inget som jag märkvärt kände av var jobbigt då. Men idag när jag tänker på det önskar jag att jag hade haft någon idol, någon att se upp till. Jag tyckte ju självklart mamma var världens bästa men som jag förklarade innan så hade hon ju redan sin "stämpel", hon var ju mamma. Idag ser jag upp till väldigt många människor; mamma, Hasse, Josefine, Kajsa, min bror. Ja men i stort sätt alla mina nära. Hasse såg jag väl upp till som barn i smyg egentligen. Men just då bråkade vi ganska mycket, eller nej. Vi bråkade inte, jag bråkade väldigt mycket med Hasse. Skulle sätta mig på tvären och göra precis som jag ville. Eller kanske inte som jag ville men tvärtemot vad alla sa. Och det handlade ju inte om något personligt mot Hasse utan nog bara mot hela min situation just då.
Jag vet inte riktigt vad jag ville säga med det här inlägget, bara att det är skönt att faktiskt ha människor att se upp till idag. Det är väl lite trygghet också, för ser man upp till någon så tycker man ju någonstans att det är en människa värd att efterlikna. Idag säger jag ofta; "tänk om alla människor i hela världen var som ni, då hade allt varit så jäkla bra" Mamma som kämpar på med att följa vad hennes känsla säger är rätt, Hasse som alltid, alltså verkligen alltid är positiv. Jag hade nog varit världens jävla bitterfitta om det inte vore för Hasse. Han kunde och kan ta dom mest sorgliga situationerna och göra dom till positiva. Josefine som verkligen lever en dag i taget och har som mål att hela tiden ha det jäkligt gött, utan att vara självisk. Hon skulle aldrig sätta sig själv först. Kajsa har sitt hjärta placerat hos andra hela hela tiden och är väldigt frispråkig. Känner ingen annan brud på snart 25 som vågar säga exakt, alltså verkligen exakt vad hon tycker till chefen. Inte bara till honom utan inför alla. Och min bror. Åh, min älskade bror. Som kämpar så hårt med att alla ska få vara som dom är och få se ut precis som man vill. Jag är så stolt över er och inser idag att jag har väldigt mycket att se upp till.
Det är fint.

Har ni några som ni ser upp till?

Jessica Limont.

Love
Make new friends
Don't take shit from people
Appreciate myself + my body
Draw, write, make music
Masturbate
Speak up for myself
Cry
Don't be afraid to fight (+win!)
Have good sex
Sleep outside
Let people know i love them
Ride bikes
Cook new things
Share with everybody
Give gifts, make gifts, write letters
Maintain a constant state of learning
Question everything
Stay posi!

Jessica Limont.

Ville bara säga det, och att jag älskar er.

Jessica Limont.