MrMrs.se

Jag har haft världens fetaste jävla ångestdag idag. Känns som att precis när luften ska ta slut så får man lite lite till och sen andas man i rädsla av att snart tappa allt igen. Vad är det med mig? Vaknade upp, det spöregnade och var gråare än vanligt. Eftersom Emma sov kvar så hade jag ju frukostsällskap och det var ju såklart mysigt, men när hon dragit så bara föll allt. Har jobbat hemifrån idag vilket har varit skönt, men har inte fått så mycket gjort. Somnade i badkaret, vaknade med vatten under näsan. Klev upp och gick rakt in i sovrummet. Stensov och drömde jäkligt konstiga drömmar tills Soulie ringde och väckte mig. Under dom 45 minutrarna kändes allt bra, eller bättre. Men det är ju bara för att hon alltid har den inverkan på mig, hon gör mig ju alltid glad. Sen när vi lagt på käkade jag sallad, spelade piano, lyssnade på musik och sen har jag sovit lite mer.

Hatar ångest. Har ni någon gång haft det? Alltså på riktigt? Det jobbigaste är när man inte vet varför den är där, man kan bara vakna upp med den. Fast egentligen, som alltid.. Tänker jag ett steg längre så har det hänt jäkligt mycket den här veckan. Jag har fattat ett beslut som jag funderat på fram och tillbaks i flera år, skrev den där texten. Klick, och så var det gjort. Det är fan ett stort steg, det förstod jag efter att mina närmsta beskrev hur stolta dom är och att det är jäkligt stort. Antar att det är så. Fan, det är stort. Samma där, känns som en tyngd lättade samtidigt som jag fick en ny oro, för vem vill bli sviken igen när man står där och har gett det sista? Klart som fan man blir rädd. Så många år, så mycket tid. Sen då, veckan har bjudit på jäkligt mycket snack och tänk kring relationer. Att människor inte alltid är som man trott att dom är. Eller så är bara allt missförstånd. Jag vet inte. Det är jäkligt mycket jag inte vet. Och det kanske är det som ger mig ångest? Fan, kan inte alla bara vara ärliga. Säga det man känner, tycker och tänker. Men inte glömma att tänka efter en gång extra så att inte någon blir sårad. Små ogenomtänkta handlingar kan förstöra så mycket. Fan, så har jag ju varit själv idag. Hela jävla dagen. Man ska inte vara själv när man har ångest? Men samtidigt vill man vara själv. Fast ändå inte. För man vill ju inte visa att man har ångest eller är ledsen. Och ångest är inte så jäkla lätt att dölja, visst man kan le men man känner ju av det där ändå. Sånt känns i rummet. Och jag hatar att det är så jävla mycket lättare att skriva mina känslor än säga dom. Vart fan är logiken i det liksom? Jag bara blottar hela mig just nu, bara sådär. För så många människor jag aldrig träffat. Och så vet jag att mina nära inte är långt ifrån men jag väljer ändå att sitta här själv och skriva allt det här till er? Hur paptetiskt är inte det. Men någonstans känner jag att jag kanske hjälper någon som känner likadant just nu. Jag hoppas iaf det. Och om inte så kanske jag kommer hjälpa någon som minns det här texten. För tack och lov så vet jag i bakhuvudet att det kommer bli bra. Imorgon kommer det säkert vara sol när jag vaknar, mina kollegor kommer vara lika glada som alltid på jobbet och det är fredag. Jag ska umgås med min familj eftersom världens bästa Hasse fyller år. Ni ser, allt kommer kännas bättre. Och det är viktigt att komma ihåg det, de gör nämligen så att sånna här pissdagar kanske ändå mot dagens slut, slutar lite bättre än dom började.

Okej, nu ska jag ringa Soulie och storböla för nu kommer fan tårarna. Och sen kommer hon säga några kloka meningar som alltid, be mig gå ut och ta en promenad. Andas. Och sen kommer det kännas bättre. Fan va skönt det kan vara att gråta. Och fan va tacksam jag är som har fina vänner.

Jessica Limont.