MrMrs.se

Kommer ni ihåg att jag mitt uppe i min ångest igår skrev att jag skulle ringa Soulie, att jag visste att hon skulle be mig ta en promenad. Andas. Kommer ni ihåg att jag skrev "Ni ser, allt kommer kännas bättre. Och det är viktigt att komma ihåg det, de gör nämligen så att sånna här pissdagar kanske ändå mot dagens slut, slutar lite bättre än dom började." För om ni kommer ihåg det kan jag berätta att idag känns det mycket bättre, såklart att man fortarande är lite sänkt. Citerar en vän jag pratade med imorse "ångestdagar är som migrän. Det känns bättre dagen efter men man är ändå seg och det sitter i ett tag till för att sedan släppa helt".

Josefine sa att hon inte gillar att jag är ledsen, hon bad mig sen att gå ut och ta en promenad, tänka på att andas. Och sen slutade kvällen faktiskt på bästa sätt. När någon ställer upp och faktiskt bryr sig på riktigt, utan att man ber om det. När någon lyssnar, kramar om och ger sin syn på saken. När någon struntar i att personen i fråga själv är trött och istället släpper allt för att komma förbi någon timme. Och vet ni va det finaste är? Att det verkade så självklart när jag tackade. Det är fint, fruktansvärt fint. För det är långt ifrån alla människor som ställer upp på det sättet.

Jessica Limont.
Bilder: på Josefine en lördagsmorgon när jag hälsade på henne i Göteborg i vintras. Hur fin är hon inte? Bara lycka.