THE BEST WAY OUT IS ALWAYS THROUGH
Suger.
Hårt.
Sen hatar jag även att jag tycker det är jobbigt att visa mig "svag". Jag vill ju helst av allt alltid vara den Jessica som är innerligt lycklig från botten av hjärtat, som alltid skrattar och vrider det negativa sakerna till positiva. Och jag hatar att jag just nu känner mig jävligt tom. Att jag har en jävla börda på mina axlar som har följt med mig sedan jag var liten, och som jag precis fått förklarat för mig, igen, att den kommer följa mig hela livet. Som en käftsmäll. Pang. Så hårt kom det. Igen. Och jag vet inte varför jag ens blir förvånad? Varför jag inte lär mig? Och varför jag inte lyssnar på dom som känner mig allra bäst när dom talar om för mig att "gör det inte", för du kommer bara bli sårad. Igen. Känner mig halvt förlamad och inte sugen på något egentligen. Jag hatar även att jag ändå i den här jävla sörjan, under dessa dagar sedan käftsmällen kom, lyckats skratta. Har känt mig jävligt dum. Ungefär; "varför skrattar du. Mår man så som du gör kan man inte skratta. Du får inte skratta för nu ska du vara ledsen. Och skrattar du lurar du bara dig själv att det är bra, men det är det inte". Ja men ni hör ju hur snévridet jag tänker just nu. Egentligen så är ju skratta precis det jag behöver. Därför har jag tillbringat helgen inomhus med flera liter cola, roliga serier och finaste själen. Men ändå. Jag hatar att jag för första gången i hela mitt liv känt för att ge upp. Jag skäms för att skriva det ska ni veta, återigen. Jag vill inte visa mig "svag". Förra veckan sov jag ingenting, knappt en timme per natt. Om det ens går att räkna som sömn. Jag har nött orden i huvudet fram och tillbaka, flera gånger. Kan förfan allt utantill. Och klokare blir jag inte. Försökt komma fram till något beslut, men det enda som de har slutat i är tårar, söndergrinade headset och känslan; JAG ORKAR INTE. För det gör jag inte, och det är därför jag skäms. Så har jag aldrig känt innan, men så kände jag vid ett par tillfällen förra veckan. Jag orkar inte och va skönt det skulle vara att bara försvinna. Inte dö, det skulle jag aldrig vilja. Men försvinna. För jag hatar även att jag känner mig som en jävla börda för mina vänner och min familj. Lipar fan så fort det kommer på tal och dom ska ha varsin stor fet guldstjärna för att dom orkar trösta, lyssna och komma med råd. Annars är jag ju alltid den som lyssnar och ställer upp, citerar min mor; "för engångsskull kanske du ska låta andra ta hand om dig istället för tvärtom? Annars går man sönder tillslut". Och det är väl kanske lite sönder jag gått, inte pga att jag tycker det är jobbigt att låta mina kära trösta mig utan bara vetskapen om att det här aldrig kommer gå att lösa. Det gör ont. Måste hitta ett sätt att hantera det hela på, det är där jag står nu.
Förra veckan var jag borta från jobbet och åkte hem till mamma och Hasse, dom lagade mat och tog hand om mig. Hatar känslan av tomma rum som ekar, det är nackdelen med att bo själv. Och vet ni? Det finns tydligen många saker jag hatar. Tillexempel att jag skriver det här till er, för nu visar jag mig ju "svag". Fast samtidigt inte. För jag fick höra att det är nu jag är som starkast som orkar ta mig igenom det här. Och eftersom jag vet att jag anses vara en förebild för en del av er, så känns det inte mer än rätt att ni borde få se och få förklarat för er att det är okej att vara ledsen. Jag har förstått det nu. Det är okej att falla, jag har förstått det nu. För det är när man reser sig som man blir ännu starkare, jag har förstått det nu. Och alla människor har haft något dom kämpat med. Eller som dom kämpar med. Eller som dom kommer få kämpa med. Så vi är aldrig ensamma, jag har förstått det nu. Och det handlar inte om att erfarenhet är något som händer oss, utan erfarenhet är vad vi gör med det som händer oss. Hur vi hanterar det.
Jag har förstått det nu.
Och egentligen hatar jag att jag varit ifrån bloggen, hatar att jag inte kunnat låtsas för er att allt är bra. Men vet ni vad jag hatar mest av allt?
Mest av allt hatar jag att jag låter människor såra mig. Men det jag har lärt mig, det jag har förstått nu, är att det är okej att vara ledsen och man är aldrig svag så länge man håller fast och inte ger upp.
Tänk på det.
Jessica Limont.
Fan va jag har saknat att skriva.
<3
<3
har en kille sårat dig? vg svara när du skriver sånt här
Svar; nej, jag skriver aldrig om killar jag träffar eller har träffat. Det här har inget med kärleksrelationer att göra.
det e just det är som gör dig till en bra förebild, fin text som vanligt. Tack!!
Bra att du skriver detta.. Det är så lätt att tro att man är som starkast när man biter ihop, trycker in alla känslor i ett hörn och låtsas som om dem inte fanns.. Men den riktiga styrkan är när man vågar säga att man inte klarar av mer, att man vågar visa sig "svag" för det är ett stort steg för människor som är den glada pricken för de flesta, den som står fast när hela havet stormar. Jag har en lång väg att gå men du inspirerar verkligen! Du är stark, med eller utan tårar som faller :)
Jessica du är så otroligt bra och fin och jag blir ledsen när jag läser att du är ledsen. Jag har saknat dina texter och bilder när du varit iväg, så snälla. Även om du är ledsen kan du väl skriva ändå? För trots att du skriver om dina känslor och hur du har det jobbigt just nu så lyckas du ändå alltid fånga mig med dina ord. Jag tycker du ska skriva en bok! Du är bra och man får vara ledsen, himla fin text du skrev. Stor kram till dig!
Inte konstigt att du saknat att skriva när du gör det så förbannat bra! Snart kommer dagarna kännas bättre Jessica, kom ihåg det :)
Som förälder försöker jag vara vuxen i förhållande till mitt barn. Alla föräldrar klarar inte det. De ser inte att det är barnet i dem själva som talar.Genom att läsa det fina du skriver kanske andras föräldrar kan se och förstå. Dina rader behövs hjärtat! Älskar dig!
Svar; OCH JAG ÄLSKAR DIG MAMMA. Tack för att du finns och för att du är världens finaste människa. För att du alltid ställer upp och lyssnar. För att du är rolig och spontan. För att du lagar världens godaste mat och för att du alltid finns här. För att du älskar mig hur många fel jag än gör och för att du är stolt över mig. Tack för att du är så omtänksam och alltid sätter andra människor först och för att du verkligen bryr dig, tack för att du är min bästa vän lika mycket som du är min mamma. Tack för att du lärt mig hur man är stark och vad det innebär.
Jag har faktiskt världens bästa mamma, det är sant. Jag lovar er det.
När ger du ut boken?
Hej Jessica! Jag har inte haft kontakt med dig på något vis men det var så längesen jag såg en skymt av din blogg och jag var nyfiken på hur du har det. När jag läste din långa text så blev jag sentimental och ledsen, eftersom jag blir känslomässigt berörd när människor jag bryr mig om inte mår bra. Vad är det som har hänt? Jag bröt kontakt på fb men det var av orsak för att jag har rensat listan där med namn som jag inte har någon närmare relation till och inte känner eller har någon samhörighet med. Men jag bryr mig om Dig Jessica.
För allt vad det är värt så har jag sen längesen förstått att du är en härlig person med gott hjärta.
Vad är det som har hänt? Jag själv har blivit sårad många gånger i mitt liv. Jag kommer från ett turbulent förflutet. Det där med att människor sårar och sviker är något jag fortfarande får erfarenhet av idag. Riktigt svek och personer som verkligen vänder steken lär man sig att känna igen. Jag önskar dessutom att även jag hade haft en sån underbar mamma som du har.
Va glad jag blir att det finns någon som har en sån nära relation till sin mamma, för det har inte jag. Det är en sak som gör mig ledsen och arg och jag har fått lära mig den hårda vägen och än idag blir sårad av mina föräldrar då och då. Min mamma har gjort något som jag inte kan förlåta och det är inget jag skriver på nätet. Om jag skriver det på nätet kommer du bli chockad, och det gör mig fortfarande ledsen över att ens egen mamma kan säga en sådan sak som hon gjorde, något som gjorde en annan människa ledsen men som gjorde att jag valde att bryta kontakt med min egen mamma pga det sårande och elaka hon gjorde mot någon jag bryr mig mycket om. Det var så elakt i den grad att jag blodsbandet inte betyder något längre från hennes del. Jag vet hur det känns att tvingas bryta blodsband för det rätta och det har jag gjort. Att man som dotter bryter med sin förälder är något jag hoppas att ingen tvingas göra på det sätt jag har gjort.
Därför är jag glad att Du har en sådan underbar mamma som finns för dig oavsett vad och som aldrig någonsin vänder dig ryggen eller sårar. Inte ens idag vill min så kallade mamma göra rätt i ska för det hon gjorde. Min mamma hör aldrig av sig, mina föräldrar hör aldrig av sig till mig, min egen bror hör aldrig av sig. Jag fick lära mig i höstas att min mamma inte är den person jag kan vända mig till om något händer, för det fick jag ångra.
Något hade hänt och jag kontaktade min mamma i upprördhet och då gjorde hon något fruktansvärt istället för att göra det rätta.
Jag bryr mig Jessica, jag bryr mig om alla dom som har hjärtat på rätt plats även då jag inte själv alltid har det. Ta hand om dig. Från Carina
Hoppas du mår lite bättre idag! Stor kram :)
