EN MÅNDAGSLISTA
Min bästa vän är en hel bunt med underbara människor. Dom får mig alltid att skratta tills jag får magont och se på livet som något fint och spännande. Sen kan jag lita på dom, det är det vackraste.
När jag borstar tänderna tänker jag ofta att jag borde borsta dom längre än vad jag gör och tänker även att det är så fruktansvärt tråkigt.
När jag lagar mat sjunger jag alltid. Eller visslar.
Jag är rädd för att jag vid 40 års ålder ser tillbaks på min tid när jag var tonåring och 20-någonting-påväg-att-bli-vuxen-år, känner att jag ångrar att jag inte gjorde det här och det där. Så hoppas jag aldrig någonsin att jag ska få känna. Det måste ändå vara bland det värsta? Att känna att det fanns så mkt mer man hade kunnat göra, men man lät det vara för att man var för feg eller obeslutsam. Förlorad tid går aldrig att ta tillbaks.
Den värsta känslan är när man känner sig sviken.
Den bästa känslan är så många. Kärlek. Första dagen du kan gå i skinnjacka, när våren äntligen kommit. Att få skratta med dina bästa vänner. Gå barfota i gräset. Sova tills man är utvilad och vaknar av sig själv. Första dagen på semestern. När man får ett oväntat telefonsamtal från en vän du inte prata med på länge. Som sagt, finns så många fina känslor så man kan inte säga att det finns en som är bäst.
Jag är bäst på att vara jag. Samt att vara positiv och glad, ge beröm, säga vad jag tycker och tänker. Stå för mina åsikter. Vara kreativ och nytänkande.
Jag är sämst på allt som har med kartor att göra, har förmodligen världens sämsta lokalsinne.
Jag lyssnar på vad andra människor har att säga, alltid. Även om jag kanske inte håller med så låter jag ändå alla få tala och tycka som dom vill. Jag tror det är viktigt att man lyssnar.
Jag pratar mycket och med alla. Älskar att prata med främlingar! Jag fascineras av hur olika man kan vara.
Jag tycker om glada människor.
Kärlek är något alla behöver.
I somras var jag ledig i sju veckor och gjorde precis det som föll mig in, dag för dag.
Sist jag grät var förra veckan.
När jag vill tänka skriver jag små halvklara texter. Ibland bara en mening och ibland flera a4-sidor med känslor. Visste ni att jag har ungefär sjutusentrettioelva utkast med små texter och tankar, här på bloggen, som jag aldrig postat? Och flera högar med skrivböcker hemma och på jobbet där jag klottrar så fort jag behöver skriva av mig? En dag kanske jag postar ett inlägg med känslor som fått ligga och damma.
När jag bakar tycker jag det är tråkigast att ta hand om disken.
Just nu tänker jag på allt och inget? Att klockan snart slår 10.30. Att mitt té börjar svalna. Tänker på alla sysslor jag måste ta tag i och göra idag.
Idag har jag upptäckt att det faktiskt är ljust när jag går till jobbet, det var det inte förra veckan.
Ikväll ska jag bada.
Imorgon kommer jag vara förbannad på all hysteri kring allahjärtansdag. Man kan väl köpa rosor och tala om för alla man älskar att man uppskattar dom, varje dag? Fast samtiigt förstår jag hela grejen med 14 februari också, för det är klart att det är kul att få extra mycket uppskattning visad emellanåt.
Min mobiltelefon är alltid nära.
När jag vaknar på morgonen snoozar jag ungefär 6 gånger innan jag tvingar mig upp ur sängen.
Om jag var ett djur skulle jag vara en vildhäst. Lever i flock, muskelpaket hela bunten, kan springa precis vart dom vill. Men alltid tillsammans, aldrig ensam. Fria. Har alltid trott att jag skulle velat vara en örn, tänk att kunna flyga? Fast samtidigt känns dom så ensamma. Jag vill vara en vildhäst, dom har ständigt sina familjemedlemmar och vänner nära, och tänk att kunna springa hur fort som helst, till platser man aldrig varit på förut. Aldrig ensam.
Jessica Limont.
