MrMrs.se

Igår har Felix och jag varit tillsammans en månad skulle man kunna säga. Det är svårt att sätta datum och stämplar på sånt men vi säger en månad.
Egentligen började allt så mycket tidigare. Kanske i somras då vi var på varsin sida av Sverige och pratade i telefon i timmar om kvällarna och jag grävde mig sakta djupare i hans inre. Vi kysstes på en balkong när vi var skrattiga och vingliga i benen några veckor senare men allting var upp och ner och hur ska en femtonåring med ett ganska trasigt hjärta kunna skilja på vänskapskärlek med annan kärlek?

Det blev augusti och någonstans under tiden insåg jag att han var min allra bästa killkompis. På Emmabodafestivalen halvsov vi bort en hel kväll i hans trånga sovsäck och när jag låg med örat mot hans bröst hörde jag hjärtat som bultade och varje gång han pratade brummade det något otroligt. Han var en trygghet när jag fortfarande var på väg att resa mig upp från ett tidigare uppbrott och jag älskade honom för det.

Efter en konsert med Tingsek på Gröna Lund missade jag sista bussen hem och jag mötte honom på Katarinavägen och hela Djurgården och Gamla stan låg mittemot i ett blänkande mörker. Han hade på sig sjömanskepsen, såklart. Alltidalltid kepsen. Och sen på en tältsäng bredvid hans sov jag. Eller försökte sova. Han sträckte ut handen och så låg vi där, på varsin säng med händerna hängandes emellan. Snart kröp jag upp bredvid honom istället och efter några försiktiga kyssar somnade jag med hans hand i min. Dagen därpå räknade jag att han hade sextio födelsemärken på ena armen och vi låg kvar i hans nittiosäng och kittlades och skrattade och sedan åt vi frukost i hans trädgård. Jag kokade alldeles för svagt kaffe och vi åt mackor med ost och gurka och var totalt förvirrade båda två. Vi förstod nog ganska snart att framförallt jag inte var redo för något nytt förhållande.

På en bänk utanför skolan sa han “jag orkar inte med att vi ska vara något mittemellan kompisar och tillsammans” och jag svarade “inte jag heller, ifall jag skulle bli kär i dig skulle det nog redan hänt”. Han nickade och sa att han kände likadant men nu i efterhand vet jag ju att han var kär i mig där och då.

Sen blev det höst och ibland hånglade vi på fester och han fick det alltid att låta som att det var jag som hade hånglat upp honom men egentligen visste vi båda två att det var ömsesidigt. Han brukade säga “men fan Flora, vi skulle ju sluta med det här” och jag himlade med ögonen och dansade vidare för jag var naiv och förstod inte att jag kanske sårade honom. Vi umgicks som vänner hela tiden men när han kysste någon annan blev jag oundvikligt avundsjuk trots att jag intalade mig själv att jag bara tyckte om honom som en kompis. På nyårsafton var vi tolvslagsberusade och medan alla dansade runt omkring satt vi på golvet och pratade, han berättade hur han hade känt i början av hösten och på något vänster blev jag kaotiskt kär i honom för en kväll. Vi kysstes i bastun och jag sa “det kommer nog inte kännas likadant imorgon” och vi visste båda två att jag hade rätt.

Vi var upp och ner, off och on, förvirrade, vettskrämda och småkära. Jag gick runt och letade efter någon att bli kär i men i själva verket så fanns han mitt framför ögonen på mig hela tiden.
Så tillslut blev det vi ändå, när han sa att han var kär i mig och när jag för en månad sen sa att jag ville vara tillsammans med honom och ingen annan.

Tillslut blev det vi.

Jag tycker det är så fruktansvärt vackert skrivet så jag får lite ont i hjärtat.

(Är jag för blödig nu igen?)

Jessica Limont.